Historien om Närsakar Scen

Få scener i Sverige har en så vacker utsikt som Närsakar. Här är träteaterns amfiläktare placerad så att publikens blickar vänds mot Närkåns mynning i Lausviken. I dag är platsen öppen ut mot havets och naturens fond, med endast låg växtlighet, en skranglig gärdsgård och strax intill en knotig tallskog där boskapen kan få skugga under betet. Så har det inte alltid varit. – När vi kom hit var Närkån igenväxt. Allt såg ut som en djungel, berättar Örjan Herlitz.

Historien om Närsakar Scen började när den gotländska visdiktaren, revyartisten och  ”Ainbusk”-pappan Allan Nilsson i november 2003 klev in på Visby länsteater, där Örjan Herlitz då var chef. Allan hade läst två av Dagmar Edqvists vikingaromaner,  Mannen från havet och Mannen som kom hem, som handlar om ett kvinnligt matriarkat i När på 860-talet.  – Allan föreslog att vi skulle göra teater av böckerna och jag sa naturligtvis ja. Det kändes självklart att göra det på platsen där handlingen utspelade sig, berättar Örjan.

Allan dramatiserade romanerna, scenografen Katrin Brännström skissade på en scen och Närborna mobiliserades för att sätta i gång med bygget. EU bidrog med en miljon kronor under förutsättning att verksamheten skulle bli fortlöpande. Våren 2004 sattes den första grävskopan i jorden för att muddra ån. Av slammet som togs upp skapades en halvcirkelformad kulle, där läktaren kunde byggas. Så anlades en gräsmatta och en rundad spelplats, ett teknikertorn, marknadsplats, en öppen stuga för interiörer samt en väg bakom gärdsgården för att möjliggöra entréer i djupled. Samtliga byggnader uppfördes med vikingaprägel i mörkt trä.

Hösten 2004 hölls audition i Lau bygdegård. Det kom 250 personer. Förutom  skådespelare behövdes också folk som kunde ta hand om scenen, koka kaffe, snickra och måla. – Det bor drygt 400 personer i När. Hälften av dem hade med Ormkvinnans barn att göra på det ena eller andra sättet, berättar Örjan. Fortfarande är det ett enormt engagemang för scenen här i bygden. Folk slår gräs, byter ut plankor och annat. Varje onsdag kommer det en arbetsgrupp hit för att se över vad som behöver göras. Scenen är ett skötebarn för socknen. I Ormkvinnans barn arbetade runt 40 amatörskådespelare sida vid sida med länsteaterns ensemble. Hästar galopperade fram ur skogen och i inledningen seglade vikingaskeppet Krampmacken in från havet. – På genrepet körde den fast och satt så i 20 minuter. När vi satte upp pjäsen året därpå byggde vi därför en ny båt som inte gick lika djupt och dessutom hade elektrisk motor, fastän den såg ut som en segelskuta, avslöjar Örjan.  

Efter den första lyckade sommaren på Närsakar drog sig länsteatern som planerat tillbaka och Närrevyn tog ensam över organisationen. Sedan dess har scenen använts till pjässatsningar som Ronja Rövardotter, Hemsöborna och I väntan på Godot.

– I vår version, som spelades på gotländska, handlade Becketts pjäs om två desillusionerade gotländska bönder som väntar på bättre tider. Under vissa föreställningar kom korna nyfiket in på scenen, men det passade bra in i handlingen att pjäsens pojke körde i väg dem.

Platsen är populär också för bröllop, dans, filmvisningar och diverse gästspel. 

Flera somrar har man gett den populära föreställningen För Allan del med texter av Allan Nilsson och Allan Edwall.

– Allan Nilsson var en ikon här på Gotland. Det har hjälpt Närsakar att bli till den speciella plats den är i dag. 

Text: Anna Hedelius
(Texten är tidigare publicerad i boken Thalias hus – på spaning efter den svenska teaterns själ (Historiska media förlag, 1999)